Några rader från bussen..

Sitter på bussen hem nu och ja behöver nog inte tillägga hur de känns, de har varit jobbigt varje gång men jobbigast var nog idag om man bortser från när jag och matilda flyttade hem..

Sitter här och funderar över livet med ipoden i öronen och lanskapet som flashar förbi utanför.
Ju mer jag umgås och träffar den här personen ju mer fäst blir jag vid honom. Hur kan man vara en så fin människa? Jag gillar honom skarpt! Jag är ju ofta ganska rastlös, vild och vill ha fullt upp hela tiden.. men när ja är med honom får ja ett slags lugn i kroppen, jag mår så bra. Vad gör han med mig? :) Att bara kyssas i fem timmar och ändå inte få nog.. Ju mer tid jag spenderar med honom desto jobbigare blir det att vara ifrån varann i så långa perioder, en vecka eller två veckor känns ju som år. För de är jobbigt, det är riktigt jobbigt och det är svårt att känna samhörigheten när man bor i olika länder. Jag vill ha det där vardagliga, att alltid ha någon nära osv. Det här är ju inte hållbart i längden, det vet vi och jag kommer antagligen flytta till oslo och bo där i sommar.. Det gäller att hålla ut men de är de värt! Är så glad att jag träffade dig, du gör mig så glad och jag kan inte sluta le när jag sitter här och tänker :)